Aäum, förlåt partner...

Jag menar, det var lite okänsligt det där. Det där jag skrev... Jag menar, jag vet ju hur det känns. Det är plötsligt j-vligt ensamt. Man dukar för en för mycket, lagar för mycket mat. Har ingen matlust, överhuvudtaget, måste slänga alltihop. Dricker för mycket alkohol, somnar på soffan framför tv:n, och vaknar på småtimmarna med en saftig nackspärr och ångest i kroppen. Röker för många cigaretter, fast man egentligen har slutat. Gråter rätt ofta, men man skulle aldrig erkänna det. Alltså, andra gör väl det, gråter alltså. Där går min gräns. Jag tänker f-n inte gråta också. Dö är ett alternativ förstås, man lever ju ändå inte längre... Men det är väl därför man blir så s-tans bra på att jobba. Inget spelar nån roll längre. Ingenting är viktigt. Man är ingenting. Förstår du hur jag menar partner?