We Die Harder: december 2007

Premiär 26 april 2008 på Teater Scenario

En actionperformance där allt ingår!

Blodet, svetten, smutsen och det totala engagemanget.

Majken och Sofia lever sina liv som om de vore John McClane i Die Hard-filmerna.

De ser det ingen annan ser. De hittar svar där andra inte ens ställt frågan:

Vad gör en hjälte?

An action performance all included!

The blood, the sweat, the dirt and the total commitment.

Majken and Sofia live their lifes as if they were John McClane in the Die Hard movies.

They see what nobody else sees. They find answers where others not even asked the question:

What makes a hero?

tisdag 11 december 2007

John Mc Clane om viljor

Vad vill du Mr John Mc Clane?

Jag vill hem

Jag vill vara med familjen

Jag vill att nån annan tar över

Jag vill ha jämlik schysst relation med mina kollegor

Jag vill att de förstår mig

Jag vill att de ser vad jag ser

Jag vill ha en aspirin

Vad gör du då?

Jag längtar, jag är på väg hem, hela tiden

Jag försöker prata med kollegorna, jag försöker verkligen samarbeta

Jag ser saker, bra och dåliga saker, jag använder ögonen helt enkelt

Jag tvekar inte att handla, jag följer mina impulser och saker blir gjorda

Jag fortsätter till skurken är fast, även om jag dör medan jag gör det

Jag dödar först och frågar sen, dvs jag tar hand om den akuta situationen

Jag ger upp på mina kollegor, förutom den enda som visar mig vem han är, han litar jag på och jobbar tillsammans med

Jag ser och uppskattar det goda i en människa

Jag offrar gärna mitt liv för sakens skull, mitt överlevande är ovidkommande när det gäller att rädda andra människors liv

Vad hindrar dig John?

Inte jag i alla fall

Jag kanske inte alltid tycker att det är jag som ska ringa hem, att allt är mitt fel...

Att Holly flyttade till LA har inte gjort vårt förhållande lättare direkt

Hon bytte efternamn också, till sitt flicknamn, Gennaro, typiskt, det är ju ett statement

Jag försöker verkligen jobba för en schysst relation med kollegor, vare sig jag är hemma eller borta, jag kan bara prata för mig... men det är f-n svårt att få det att funka, det är inte alla som tror på solidaritet

Alltid när jag tror att jag är "hemma" händer det nånting, varenda gång jag är på väg att slappna av, ha semester, fira jul, träffa Holly, vaknar bakis... Ofelbart händer det nåt, och jag verkar vara den enda som kan lösa det. Ingen annan ser det hända. Vad ska jag göra?

Det är inte mitt fel. Det är inte så att jag väljer att leva det här livet. Det här livet vill ha mig. Jag är jag, ingen annan, ingen speciell...